"DEN OFFENTLIGE VERSIONEN AV KOMPLOTTEN MOT SAI BABA INTE ALLS VAR SANN"

När jag var i Puttaparthi 1998 innan jag lämnade Sai Baba kom jag att tala med en f.d. student vars mor hade en Sai mish mash affär med ringar foton och allt det där du vet. Jag blev inbjuden till ett kvälssamtal med familjen då jag alltid handlat där. Familjen berättade då för mig allting, att den offentliga versionen av komplotten mot Sai Baba inte alls var sann.

De berättade då att de f.d. studenterna som tagit sig in till Sai Baba hade gjort det av två skäl. Det var oegntligheter inom de olika familjerna i Puttaparthi somvar relaterade till ekonomin och Sai trusten. Förskingring hade tagit plats inom fonden och vissa hade fått fördelar andra inte. Alla hade velat sko sig på fondens eller ashrampengar som de kunde sno åt sig. Det var skäl 1 till att de tog sig in hos Sai Baba. Det var aldrig fråga om ett inbrott eller så utan de hade tyckt att de hade så mycket på fötterna att de kunde pressa Sai Baba därav skäl 2. Skäl 2 var att alla var mevetna bland de äldre studenterna om vad som föregick i ashramet med pojkar och Sai Baba.

De äldre pojkarna hade länge åsett detta men inte gjort något åt det men tykte nu att de kunde använda detta i utpressningssyfte för att skaffa sina familjer en mer framstående position. Familjen hade tidigare varit djupt hängivna men var nu bara kvar av rent ekonomiska skäl. Att de vågade tala med just mig var därför att jag tidigare 1996 uttryckt starkt missnöje med hela ashramutvecklingen och speciellt också den svenska rörelseutecklingen för dem.
Vad som senare skedde i rummet med polisen visste de egentligen inte något om annat än vad som ryktats men de trodde själva inte ett ord på Ashramets ofentliga version, än mindre på polisens då de ansåg att all polis i Puttaparthi var bunda som de uttryckte till händer och fötter.

När det gäller versionen med pojkarna på verandan så var det från pressuppgifter i Indien som jag ej längre vet var jag fick de från. När det gäller den övriga berättelsen så var det en polis på polisstationen i Puttaparthi som jag träffat tidigare som berättat i stort sett samma historia som familjen gjort. Han menade på att studenterna blev helt enkelt avrättade och att alla positioner med knivar och allt inför fotograferandet var utlagt för att passa sitt syfte att få det att se ut som en attack.
Han sa också att han inte ens trodde att knivarna tillhörde studenterna. När jag senare sökte honom fanns han inte längre kvar som polis, de hade bytt ut alla som var med under attentatsperioden och som de sa, "they have all been assigned other duties in new districts". Jag återsåg naturligtvis aldrig polismannen mer.

Angående informationen om familjen  - de bodde strax utanför ashramet, pojken hade slutat Sai skolan som han gått alla sina år i för att fortsätta med att arbeta i föräldrarnas Sai Baba butik. När du går ut om Ganeshporten och svänger direkt vänster, var det den femte eller sjätte butiken längs vägen ner mot den gamla entren till ashramet, den som vi alltid använde förr, men som numera bara används av bilar eller bussar som skall in och ut ur ashramet. De hade sin butik i gatuplane, och modern var en vänlig liten dam som var mer än besviken över hur allt hade utvecklats och förändrats inom ashramet. Hon gav inte Sai Baba skulden utan istället de andra inom administrationen. Hon berättade för mig att allt blivit korrumpera, och att varje familj jagade och vaktade på varandra, de var alla där bara för pengarna, sa hon. Sonen som var mer frispråkig om det hela än de andra studenterna jag talat med, berättade mer än gärna vad han förstått eller varit med om, men inte när modern var med. Jag tror han kände stor skamkänsla och skuldkänsla.

Naturligtvis hade jag som fortfarande Sai hängiven, svårt att tro på alla historier de berättade för mig den gången, men så var jag ju också väldigt naiv och godtrogen hela vägen. Varför skriver jag detta först nu? Därför att redaktören som hjälpte mig med min bok om Sai Baba rensade ut nästan allt genom att säga ”du måste dräpa dina ögonstenar - you have to kill your darlings”. Jag var tvungen att godta hennes råd för att få boken utgiven och stryka det hon inte tyckte var relevant eller direkt intressant.

Det är också grunden till att jag nu skriver min nya bok om Maharishi Mahesh Yogi då redaktören strukit nästan allt jag skrivit om honom bortsett från historien med aporna. (min nya bok kommer ut på svenska under 2008). Vidare så har mina minnesbilder återkommit och förtydligats mer allteftersom tiden gått och jag har fått professionell hjälp med att bearbeta mitt eget livstrauma.

Traumat har blivit lättare att leva med sen jag gav ut min bok Bakom Clownens Mask. Allt har blivit mycket tydligare för mig nu då jag fått distans till det hela och därför vill jag nu återigen skriva och sätta ut det jag minns på nätet. Däremot minns jag inte namnet på familjen och är egentligen själaglad för det, då jag vet under vilken hotbild de sa sig leva under.

De menade på att säkerhetsvakterna fanns överallt, alla spionerade på alla för att själva kunna skaffa sig fördelar inom ashramet. Att visa eller uttrycka att man hade egna åsikter var helt omöjligt dem emellan. Pojken i sin tur som var mycket sårad sedan Sai Baba personligen lovat honom ett eller annat fotoarbete inom ashramet, men istället givet det till en annan pojke som stod högre i gunst berättade gärna. Han sa att han själv inte hade blivit utnyttjad sexuellt, men han menade helt klart på att många av de manliga skolkamraterna han hade i Puttaparthi, hade stor erfarenhet av detta med Sai Baba direkt.

Själv fann jag påståendena som alldeles för hårda att ta till mig eller bearbeta, och faktiskt ville jag heller inte, utan valde istället att förneka det som jag hörde och själv så många gånger varit med om just med Sai Baba. Efter min upplevelse i ashramet 1999 gick jag åter till honom för att tala om vad som hänt, men familjen och även pojken själv verkade rädda och skygga av någon anledning, och det var det flera av västerlänningarna som bodde inom ashramet som också gjorde. Speciellt  miljonärsdamen, hon som var donator till Sai-Gimleskolan i Lödöse utanför Göteborg i Sverige, den  som Britt-Marie startade på Sai Babas eget direktiv. Tyvärr minns jag inte heller hennes namn men Britt-Marie Andén, som satt i skolans ledning kan informera om namnet eller minns det.

När denna miljonärsdam som donerat mycket pengar till skolan såg mig i ashramet och förstod att jag ville tala med henne skrek hon rakt ut, ”tala inte till mig, tala inte till mig, ser de mig tala med någon så rapporterar säkerhetsvakterna till ashramledningen”. Jag stod helt handfallen och kunde inte tro vad mina öron hört, då vi tidigare tillsammans både innanför och utanför ashramet hade kunnat tala helt fritt.

Nu kunde hon varken röra sig utanför eller innanför ashramet utan att vara övervakad. Nog hade ashramet förändrats alltid och jag var därför mycket lättad när jag för sista gången i taxi lämnade ashramet med min nyvunna kunskap om hur det egentligen stod till.

Conny Larsson (28-1-2008)